Nu har det gått några år sedan vi hade vårt senaste julbord men nu var det dags. Den 22 november träffades över sextio personer i Nässjö. I den här krönikan återger deltagaren Gustaf Gustafsson sin bild och upplevelse av dagen.
En dag i oktober fick jag en påstötning om att besöka mitt Telegram-konto. Det visade sig att inkorgen innehöll ett meddelande från Christian Sönnichsen med inbjudan till Svenska intressens julbord.
Det gladde mig verkligen eftersom jag länge följt Svenska intressen och delat dess värderingar och tankar om värdet av friluftsliv och samhörighet för etniska svenskar. Mitt intresse för det genuint svenska och småländska har varit stort sedan barnsben, vilken väl är en uppfostringssak från mitt barndomshem där hembygden rankades högt, tät följt av Finnveden, Småland och Sverige. Ett led i uppfostringen var min fars initiativ att redan på tidigt 60-tal inköpa Carl Grimbergs mästerverk Svenska folkets underbara öden och äventyr.
Jag hade tidigare inte deltagit i någon av Svenska intressens aktiviteter, vilket rimligen borde diskvalificerat mig från att få en inbjudan.
Samtidigt lider jag av ett stort underskott i kontakter med likasinnade. Därför tackade jag ja och började genast med förväntan se fram mot Nässjö-resan.
Men modet började svika mig på väg till Nässjö. Ensam i bilen bakom ratten började en viss osäkerhet slå klorna i mig: Här skulle jag komma fram till en miljö som jag tidigare bara läst om och som nu blir konkret och där ingen känner igen mig, med undantag för två personer. Det skulle krävas en viss företagsamhet från min sida för att inte degraderas till överårig paneltupp i detta sammanhang som rimligen främst borde omfatta barnfamiljer med medelålders föräldrar.
Men jag hade inte behövt oroa mig. Det blev många fasta handslag och välkomnanden. Tack för det! Där undanröjdes främlingsskapet direkt.
En stund innan det var dags att hugga in på julbordet kom jag i samspråk med tre yngre smålänningar från två skilda generationer. Samtalet som sträckte sig över ett par timmar handlade om allt mellan himmel och jord, på helt jämställd basis utan att jag som senior hade företräde på något sätt. Vårt samtal sträckte sig från politik, bilar, historia, natur, religionsfrågor med mera. Precis som det ska vara vänner emellan. Tack mina tre nyvunna kamrater.
Lagom till kaffet - serverades en överraskning, åtminstone för mig i form av ett föredömligt koncentrerat tal av Björn Björkqvist. Han, denne förgrundsfigur för oss, kommenterade det politiska läget i vårt land men berättade också om sin långa resa inom den svenska nationella rörelsen. Det skulle vara intressant att höra mer om dess utveckling sett ur småländsk synvinkel, ett ämne som han tangerade. Hans synpunkter blev extra intressanta att lyssna till eftersom han numera inte är medlem i något parti. Björn trodde inte att SD kunde växa mycket mera på högerröster men att det fanns många sympatisörer att hämta från vänster. Utvecklingen går vår väg, underströk han. Han lyfte även frågan om enighet i den nationella sfären där vi inte ska lägga kraft på våra olikheter utan istället flytta fokus på det vi har gemensamt.
Slutligen vill jag rikta ett varmt tack till arrangörerna som hade gjort ett jättejobb för oss festdeltagare med att organisera ett välsmakande och digert julbord.